Egoismens kalla sken
Från tid till annan brukar jag skumma igenom insändarsidorna bland landets dagstidningar. I fredags läste jag en insändare i Södermanlands Nyheter som knöt an till den senaste tidens abortdiskussioner, konkret riktat mot de som kritiserar Göran Hägglunds inställning i frågan:"Alltså, kan de inte ge sig? Låt kvinnan bestämma om hon ska föda barnet eller inte! Ska vi utvecklas bakåt och hamna i medeltiden? Kvinnan kan ju ha blivit våldtagen, vara för ung och så vidare. Måste man tvinga henne att föda då? Absolut inte! Världen är ju för sjutton så himla mycket överbefolkad, så det gör ju inget om man gör aborter. Vi kommer ju bara att förorena världen ännu mer."
Tyvärr ett alldeles för vanligt förekommande argument. Total avsaknad av empati. Jag ska inte utveckla detta ytterligare - nu. Men, det finns en rådande attityd i detta land som är så fruktansvärt kallsinnig när det gäller aborter. Precis som i debatten om homoadoptioner, eller dagis, är barnens rätt i det närmaste osynliggjord.
"Sverige är inte humant utan vulgärt och ytterst sexcentrerat. Egoismen kalla sken lyser över det svenska samhället", kommenterar en läsare på SvD.
Sedan den fria abortlagstiftningen infördes 1975 har mer än 1,1 miljoner aborter gjorts i Sverige. Som Stefan Swärd skrev i SvD för ett par månader sedan så har kvinnoorganisationerna historiskt varit emot abort, som man såg som en ursäkt för männen att slippa ta ansvar:
"Det var i huvudsak sexliberala män som var de högljudda opinionsbildarna och kämpade för fri abort. Den fria sexualiteten förutsatte fri abort."
