Hopp och förtvivlan i Irak
Jag har inte skrivit mycket om Irak i denna blogg. Ärligt talat har jag inte lyckats hitta några vettiga entry points i det urskiljningslösa våldet och hatet. Ingen har väl undgått de senaste bombattentaten i Nineveh-provinsen i norra Irak som kan ha dödat över Men nu har jag läst en förvånansvärt positiv artikel i tyska Der Spiegel, som gamle Willy Brandt en gång kallade en scheisseblatt (skitblaska). Den förnekar inte den negativa våldsspiral som de facto i högsta grad existerar i Irak, men belyser den från en vinkel som inte i första hand är ett antiamerikansk manifest - snarare tvärtom. Artikeln är minst sagt omfattande, men den tar upp tre viktiga aspekter som jag belyser nedan:
1. Vilket kriget egentligen står mellan:
"[...] it's not a war between Iraqis and Americans, as some might think. It's a war between everyone and everyone else -- a war of Shiites against Sunnis, Sunnis against Christians, competing terrorist cells fighting for territory, private militias against the Iraqi police, drug gangs, apolitical criminal kidnappers interested purely in ransom money and Iraqi mafiosos."
2. Varför flertalet irakiska städer uppvisar minskade antal attacker mot amerikanska trupper och fler checkpoints för besökande i hopp om att stänga ute terrorister:
"They had finally come to the realization that, in the long run, the Americans were less of a threat and offered more hope than the fanatical holy warriors from Iraq and abroad."
3. Varför ovanstående punkt är så viktig att poängtera:
"Ramadi is an irritating contradiction of almost everything the world thinks it knows about Iraq -- it is proof that the US military is more successful than the world wants to believe."
