Vår närvaro i Afghanistan gör skillnad, del 2
Tänkte kort spinna vidare på Afghanistan-temat från i onsdags; bombdådet i Baghlan där en stor mängd skolbarn dödats. De hade samlats vid sockerfabriken för att välkomna en delegation bestående av parlamentsledamöter och en vice minister. Som också strök med.
Sådan är terrorismen - brutal, blint slående, vidrigt vedervärdig [...]
Det skriver Upsala Nya Tidningar på dagens ledarsida. Som tillägg till den diskussion som fördes på bloggen efter förra inlägget citerar jag UNT:
Antingen bekämpar vi terrorismen vid källan nu, eller får vi senare ta oss an den på hemmaplan. Ungefär så kan man sammanfatta tankegången bakom Natos beslut att engagera sig i Afghanistan. Och i samma riktning har den svenska försvarsdoktrinen utvecklats på senare år. Traditionella angreppsfall mot Sverige från närområdet betraktas som uteslutna, hotet i våra dagar representeras av den internationella terrorismen - i bland annat Afghanistan. Och följaktligen finns det sedan några år också en svensk Nato-ledd styrka i Afghanistan, stationerad i Mazar-i-Sharif i norra delen av landet.
Det förefaller nu som om terroristerna/talibanerna i landet börjat använda sig av samma taktik som terroristerna i Irak. Hörde nyligen att taktiken går ut på att slå mot "mjuka" europeiska stater, som det uttrycktes (exempelvis Sverige), för att påverka folkopinionen där och därmed den kommande utrikespolitiken. Attentatet 11-M i Madrid skedde exempelvis tre dagar innan det nationella valet. Av någon oförklarlig anledning valde den då sittande center-högerregeringen att skylla dådet på den baskiska separatistorganisationen ETA, trots att allt pekade p Al-Qaeda. Följdaktligen förlorade man så valet, och socialistpartiet drog inom kort tillbaka de spanska styrkorna från Irak.
> UNT: Talibanerna får inte segra i Afghanistan, 071108
> Ökenvandring: Vår närvaro i Afghanistan gör skillnad, 071106
